Den unge mannen, som senare häktades, är antifascist och den ”terroristgrupp” han ska ha gett stöd åt ska alltså vara Antifascistisk Aktion (AFA) i Danmark.

Men är det terrorism att försvara sig själv, sina nära, homosexuella, invandrare och fackföreningsaktivister – för att ta några exempel på klassiska måltavlor – mot facistiskt våld? Är det verkligen terrorism att värna om alla människors lika rätt till trygghet och lika rätt till stadsrummet?

Det självklara svaret är nej. Den borgerliga staten sviker sitt självpåtagna uppdrag att skydda utsatta grupper från fascister. Då är det upp till oss själva att sköta det arbetet.

Kamraterna i Köpenhamn har under lång tid arbetat målmedvetet mot de fascistiska strömningarna vilket resulterat i att fascisterna länge varit så gott som osynliga i stadsbilden i den danska huvudstaden.

Detta har även gjort att de danska vänsteraktivisterna kunnat ägna sig åt progressivt politiskt arbete istället för att jaga fascister: mindre självförsvar och mer angreppspolitik mot klassamhället.

Säkerhetspolisens angrepp på de danska antifascisterna, och deras subtila försök att terroriststämpla AFA, är i förlängningen ett angrepp på hela arbetarrörelsen. Vi har rätt att försvara oss! Och det kommer vi fortsätta göra – oavsett om angreppen kommer från de organiserade fascisterna eller den borgerliga staten!

//Afa Julia

Ur kapitalets perspektiv är ”klimatfrågan” bara en öppning för nya marknader och för att få igång produktionen, konsumtionen och därigenom rädda de sjunkande profiterna. Med hjälp av ”gröna investeringar” (i bilindustrin, teknologi och byggande t.ex.) och handeln med utsläppsrätter ska kapitalet, i synnerhet i väst, kunna fortsätta växa obehindrat och politikerna ska kunna skaka hand efteråt, le åt fotoblixtarna och säga att de gjort en historisk hjälteinsats för att rädda klimatet. Det är viktigt att ej glömma, att regeringar och företag kommer trots ständiga löften och avtal aldrig att offra sin egen tillväxt och profit för att minska koldioxidutsläppen.

Ett affärsmässigt system som sätter ekonomisk tillväxt framför människors önskningar, som håller oss likt slavar och förvandlar våra liv och sjukdomar, våra barndomar och ålderdomar, vår luft och vårt vatten till handelsvaror och som utan att blinka är redo att dränka, svälta eller fylla oss med bly i jakten på större och större profiter, är förlegat och måste förstöras.

Sida vid sida med massarbetslöshet, växande klassklyftor och en allt mer aggressiv nyliberal politik är klimatförstörelsen bara ett symptom på den sjukdom som brukar kallas kapitalismen. Sett ur arbetarklassens perspektiv förstås.

Men, som sagt, det är aldrig fråga om att de ska rädda något klimat. Kapitalismens vansinne och katastrofala konsekvenser för människor och vår närmiljö över hela planeten har minst sagt varit kända ganska länge. Det finns inte längre något som behöver analyseras.

I Köpenhamn i december kommer tiotusentals människor gå ut på gatorna. Men stora fredliga demonstrationer, hur mäktiga de än må kännas, är fullständigt meningslösa om vi inte kan backa upp dem med våld. I Seattle 1999 hade det aldrig gått som det gick om inte aktivisternas sits-ins och blockader hade kombinerats med att delar av centrum blev ödelagt, Köpenhamn hade inte haft något nytt ungdomshus om inte aktivisterna hade fört ett gatukrig parallellt med de stora icke-våldsdemonstrationerna, Berlin hade inte haft ett enda squat kvar om de inte hade försvarat sig med våld, det var hotet om våldsamma omvälvningar som en gång tvingade fram den allmänna rösträtten och den svarta medborgarrättsrörelsen i USA hade sannolikt inte nått samma framgångar utan de våldsamma upploppen. Vi skulle kunna hålla på så här i evigheter men nu är det punkt.

Vi ser gärna ett myller av taktiker i december, såväl inkluderande som exklusiva. Men vi vill se ett gemensamt fokus: det är krig mot kapitalismen, vilken skepnad den än tar sig.

//AFA Julia
–
afajulia.wordpress.com

Anarkismen ger oss rätten att göra motstånd med de medel som står till vårt förfogande. Vi säger bättre ungdomsgårdar, renovera de förfallna lägenheterna, snuten ut ur herrgården.

Vi tar oss den rätten. Utan att be om ursäkt till föräldrar och akademiker som inte vet hur vår vrede ser ut. Vi som lever på gatan eller i kalla lägenheter. Blir stoppade i våra bilar för att de inte lämnats in för service så ofta som vore önskvärt.

När akademikern säger; ni hade inte förankring, så säger vi. När fan hade mina bröder och systrar förankring hos grannens föräldrar eller hos folk som bor i varma lägenheter och funderar över vilket steg som är det nästa i karriären. Det är nämligen inte bara borgare som ser ner på oss som lever utanför. Vi som lever utanför arbetsmarknaden, utanför samlingslokalerna. Vi vars enda kontakt med samhället är när vi dragits till kronofogden efter obetald parkeringsböter eller dragits till tingsrätten då vi snodde cykeln. (Den cykel som akademikern förövrigt köpte av oss till vrakpris.)

Att tala om trasproletariatets oförmåga och orättighet till organisering är att visa sig var man står. Den står utanför misären, utanför risken till livstids konkurs i tingsrätten och utan modet att gå ut på gatan där vi lever. För en fiende är en fiende och antingen visar man respekt eller inte. Är det som syns i ögonen oförståelse och förakt så är det den med den blicken som med all rätt inte vågar sig ut bland ungdomarna på gården. Och som såklart inte har de ungdomarna på sin gård.

Vi protesterar inte genom att kasta sten på polisen för att vi tror att vi ska mobilisera massorna. Vi sätter vår framtid och vårt blod på spel för att vi måste. Vi måste få ut den ilskan mot det samhälle som vänder oss ryggen var dag.

Vi står tillsammans med arbetarklassen i att leva som rånade på vår makt i samhället. Då många av oss lever under arbetarklassen är vi dock vana att ta skit. Och ge skit. För var ska vi backa när vi blir attackerade. Till var ska vi bli utkastade?

Vår platts som kamrater med förortskidsen tror vi samtidigt kan ge oss autonoma anarkister möjligheten att utbyta erfarenheter och tankar kring gemensam praktik. Om strävan efter jämställdhet och om värdet i att försöka attackera mål som är mer i borgarnas ägo än våra egna (till skillnad från lokaltrafik och brandbilar). Vår roll är dock inte att moralisera. Om brandbilarna försätts med stensäkra rutor tror vi risken för brandmännen minskar. Samtidigt som vi förstår sambandet mellan stenkastning på brandbilar och det att polisen lockas till platsen för att få sitt.

När vi hör om stenkastning i Göteborg, Stockholm och Uppsala gläds vi med våra bröder och systrar då de för ovanlighetens skull får ta plats i media. Och att vi vet att informationskanalerna kidsen emellan och städerna emellan är stabila. Att fler får glädjas av att se statsapparaten skälva under vår gemensamma vrede.

Alla i vänstern är rädda för att bli stämplade som rasister. Trasproletariatet är det lätt att klanka ner på. Dock inte så lätt då vi organiserar oss med förortskidsen. Då riskerar rasismen från svennen att bli pinsamt uppenbar. Att den etniskt svenske aktivisten inte ska blanda sig i förortskidsens vardag. Att vi kan gott rekrytera i det ”svenska samhället” men när vi närmar oss invandrarungdomar snörper proffstyckarnas världsbild ihop sig till ett russin. När vi knyter kontakter som få tidigare lyckats med får allvetaren i sin varma lägenhet moralpanik. Snuthat kan inte vara en bro stark nog för oss att bygga vänskap på. Gemensamma erfarenheter av kalla lägenheter kan det inte vara. Hatet från arbetsmarknaden kan det inte vara. Allvetaren känner sig utanför och kramar kommunistiska manifestet krampaktigt. Var är teoriförankringen skriks det i panik. Hur vågar ni gå över stadsdelsgränserna. Ni har ju inte ens nämnt Marx och Engels. Allvetaren känner sig utanför. Hon och han har aldrig bemödat sig att höra vad kidsen tycker. Det fanns ju så många viktiga möten att gå på och styra upp. Kaffe och kakor, för att inte tala om ideologin som kom före människorna.

Vi känner dock stödet från de etniskt svenska antifascister, krigare och stenkastare som står med oss. Det är därigenom vi känner oss starka nog att fortsätta. Med hjälp av anarkistisk organisering. Den som ger oss rätt att följa vårt hjärta utan att måsta ta hänsyn till opinionen. Den autonoma rörelsen har funnits i Sverige ett tag nu. Kanske det finns något sunt i att kräva de äldres och de samhällsetablerades stöd. Eller att be dom dra.

Så vi fortsätter kriga på gatan med dem som vågar visa sig där. De som är beredda att ta stryk och är beredda att våga göra fel och göra om.

All heder åt förortskidsen och alla andra krigare där vi står tillsammans!

//En fraktion av Afa Julia Malmö

Det fysiska motstånd vi mötte inledningsvis uppskattar vi till ca 15 personer. Till demonstrationen kom ca 200 från området. Hade någon av dem vi haft och har daglig kontakt med hört att vi skulle bli attackerade tror vi att vi skulle ha blivit informerade om detta. Då hade vi självklart inte satt oss i den farliga situation som trots allt uppstod.

I det pressade läge som uppstod då vi inledningsvis blev attackerade beslutade vi att stanna kvar i området (ca 60m från utgångspunkten).

Vi tror oss ha varit i kontakt med ca 400 ungdomar som tyckte att demonstrationen var bra och att de för några timmar fick känna sig stolta över att få visa sitt missnöje mot polisen och delar av det samhälle som vänt dem ryggen. Så vi fullföljde det vi utlovat: Att ha en Reclaim the streets fest. Under några timmar återtog vi tillsammans gatan från polisen. Det var som det alltid är, ett massmedialt självmord. Extra lätt blev det för media då de kunde påstå att vi hade ett förberedande samarbete med gruppering som kan förväntas vara motståndare till ett socialistiskt samhälle. Något sådant samarbete har aldrig förekommit.

Genom våra lojala kontakter i området har vi fått veta att polisen och Malmö Stad har varit ute i skolorna och bostadsområdena innan Reclaimet och pratat om tyskar och danskar som skulle gå bärsärk i Rosengård, tända eld på bilar, slå sönder fönster och slåss med polisen. Mot den bakgrunden anser vi inte att det var så konstigt att några grupper blev upprörda över vår blotta närvaro i området. Detta går lätt att jämföra med vad som sker i samband med Salem marschen varje år då kommunfullmäktige går ut och säger till invånarna att det kommer autonoma huliganer från alla håll som ska kriga mot polisen och att det är livsfarligt för gemene man att vistas utomhus.

Vårt beslut att kalla demonstrationen för Reclaim Rosengård blev därför beklagligt nog ett verktyg för kommunen att använda för att skrämma många av invånarna i Rosengård. Därför ser vi i efterhand att det var ett misstag att kalla demonstrationen för just Reclaim.

Afa Julia Malmö deltog som en av flera arrangörer. Vi i Afa Julia Malmö ska göra så gott vi kan för att fullfölja våra åtaganden. Där ingår att vara ute hos de ungdomar vi har kontakt med. Även att utvärdera arrangemanget tillsammans med dem, med de äldre män som attackerade oss samt tillsammans med de autonoma vi ser som våra allierade. Till de allierade räknar vi de som inhämtar sina åsikter från andra håll än borgerlig media.

Arrangörsgruppen Reclaim Rosengård

Den 22 augusti ordnas vad som beskrivs som ”sommarens fetaste gatufest” på Herrgården i Malmö. 20.00 i rondellen vid Shellmacken på Ramels Väg. Läs manifestet nedan, hämtat från reclaimrosengard.wordpress.com

//Afa Julia

********************************************************
I vilken annan stadsdel i Malmö skulle invånarna tvingas bo i söndermöglande lägenheter fyllda av kackerlackor, trots att kommunen känt till problemen i tio år? I vilken annan stadsdel skulle polisen avsätta resurser från hela Skåne för att inleda en permanent belägring? I vilken annan stadsdel skulle de sociala problemen konsekvent angripas med repression? Svaret är ingen. För det här handlar om Rosengård – men mest av allt handlar det om klass.

Rosengård, och i synnerhet Herrgården, beskrivs som ett segregerat problemområde, en grogrund för radikal islamistisk verksamhet och gängkriminalitet. Men i själva verket är det hela Malmö som är en segregerad stad, till följd av en rasistisk klasspolitik som medvetet gynnat de rika i Malmö. I Rosengård bor arbetarklassen, till stor del med utomeuropeisk bakgrund. De som har absolut minst makt över sina egna liv – på botten av klassamhället.

Det kostar ingenting att skita i oss.

Journalister, proffstyckare, polischefer och politiker gnäller när ungdomar på Rosengård attackerar polisen med stenar men håller tyst om att politikerna i Malmö stad egentligen bara skördar vad de sått när de i åratal bara svarat på de sociala problemen med ökad repression: fylla området med rasistiska poliser som trakasserar ungdomarna och kallar dem för “apajävlar”, “blattejävlar” och andra rasistiska förolämpningar.

Ska vi snacka organiserad kriminalitet så är de verkliga kriminella på Rosengård Contentus och Newsec, som vräker ungdomarna från deras fritidsgårdar och tjänar miljoner på att inte underhålla husen de förvaltar. Till de kriminella hör även MKB som putsar upp Malmö stads varumärke genom att med hjälp av höjda hyror i bland annat Rosengård, erbjuder rika människor subventionerade lyxlägenheter i Västra Hamnen. Det är kriminellt att som Malmö stad i åratal känna till att mängder med lägenheter på Herrgården är direkt hälsofarliga för de som bor där men ändå inte göra något åt saken.

Vad som däremot INTE är kriminellt är att slåss för ett värdigt liv, för rätten att bli behandlad med respekt och mot att tvingas leva som i en polisstat i sitt eget bostadsområde.

Den 22 augusti kl. 20 ordnar vi Reclaim Rosengård, en fet gatufest i rondellen intill bensinmacken på Ramels väg, som en protest mot de sociala förhållandena på Rosengård. Vi bor inte alla på Rosengård, vissa jobbar, andra studerar eller är arbetslösa, vissa har svensk bakgrund, andra icke-svensk. Men vi har ett gemensamt: vi är trötta på att bli behandlade som skit!

Därför kräver vi:

SNUTEN UT UR HERRGÅRDEN

SJÄLVSTYRANDE OCH FRIA FRITIDSGÅRDAR

Men alla gånger svinen fått stenar på sig utan någon gängledare nyligen gripits eller dömts? Ja, då har det varit ”enskilda bråkmakare”, ”tillresta afa-aktivister” eller någon annan vissen förklaring som haft till syfte att isolera händelserna från varandra och omöjliggöra att de sätts i någon social kontext.

Stenar är de röstlösas röst och Rosengård försöker tala om att de inte vill ha snuten där, i synnerhet inte i form av något slags ockupationsstyrka, vilket för närvarande är fallet i Herrgården som sedan ett par månader tillbaka är belägrat ett i ett fåfängt försök att med repression ”återskapa lugnet” på Herrgården utan att beröra själva sjukdomen: de sociala orättvisorna.

Rosengård visar vägen. Ni kan inte tysta klasskampen med era tjänstevapen – och ni kan inte få bukt med sociala problem med hjälp av batongslag.

Hiphop-artisten Ken Ring berättar i Sydsvenskan om hur han blev brutalt misshandlad av Malmöpolisen och utsatt för diverse rasistiska glåpord i lördags (27/6).

Det var bara några månader sedan malmöpolisen brottades med de senaste anklagelserna om rasism och övervåld, efter kravallerna i Rosengård i december. ”Apajävel”, ”jag ska göra honom steril”, ”han ska få så mycket stryk att han inte kan stå på benen” var formuleringarna som användes då om ungdomarna i Rosengård. Samma attityd – en annan blatte skulle man kunna sammanfatta det som.

Vi hyser inga som helst tvivel om att det gått till på exakt det sätt som Ken Ring säger. Vi vet av erfarenhet vad svinen i Malmö går för, efter år av ”kommunistfittor”, ”afa-horor”, ”man borde slå ihjäl såna som er”, ”jag ska bryta armarna av dig” och så vidare. Malmöpolisen använder pepparsprej mest frekvent och vårdslöst av alla, har rykte om sig att ha den mest våldsamma piketstyrkan och de drar pistol i tid och otid, såväl mot tioåringar på Rosengård som under stora demonstrationer.

Utredningen lades såklart ner, vilket även denna kommer göra. Men i alla de kretsar där Ken Ring har bra cred, och i egenskap av hans status som känd artist, kanske en och annan börjar odla sitt snutförakt. Och det är alltid en bra början.

Precis som vi hela tiden sagt, tvärtemot krigsrubrikerna i borgarpressen och förväntningarna hos packet i Västra Hamnen, så genomförde vi en gatufest i de rikas område, som en protest mot Malmö stads bostadspolitik som låter arbetarklassen betala för brackornas flotta boende medan vi själva får bo i mögelskadade hus med kackerlackor som husdjur. Vi visade att gatorna och staden tillhör oss. De rika kommer bli exproprierade, för att använda ett fint ord. Ni ska få sopa våra fabriksgolv för att göra det lite tydligare.

“Folk är livrädda” hetsade Sydsvenskan några dagar innan festen. Borgarbrackorna fruktade uppenbarligen för sina liv så till den milda grad att de var beredda att fly iväg under helgen, vissa i sina segelbåtar. Andra tänkte minsann inte fly utan rakryggat stanna och försvara hus och härd. Johan Robach, art director på Ikaros och boende på Salongsgatan 17 (där de dyraste lägenheterna i Västra Hamnen ligger), deklarerade i City att han ämnade bilda ett “medborgargarde” för att försvara området. Så blev det också och vi har lite fina bilder på den tragiska skaran.


Polisen fruktade uppenbarligen en sammandrabbning mellan festen och den vita mobben (“medborgargardet”). Därför spärrade de av ett område kring Turning Torso och försökte först få festen att backa men när det misslyckades lät de festen hållas precis intill tornet (på ett stenkasts avstånd om man kastar långt).

För den som har svårt att visualisera det teoretiska begreppet “klass” i praktiken så var gårdagskvällen ett utmärkt tillfälle. På ena sidan fanns gatufesten, omkring 400 dansande människor som har minst ett gemensamt: de är trötta på att tvingas bo under osäkra förhållanden och subventionera VH-bornas lyxkåkar. På den andra sidan hade reaktionen (i ordets rätta bemärkelse) samlat sina “styrkor”. Johan Robach och hans “medborgargarde” tillsammans med unga killar från Sverigedemokratisk Ungdom och en eller ett par organiserade nynazister. Bakom en mur av snutar givetvis. Alla var de där för att tillsammans, och i samförstånd, skydda de rikas egendom och upprätthålla klassamhället. i skuggan av Turning Torso som hyser några av Malmös dyraste lägenheter. Ett Kodak-moment för vilken marxistisk sociolog som helst.

De rika blev så rädda för vår fest att de rustade för krig. Vi körde vårt reclaim som utlovat, Malmös ruttna bostadspolitik blev ett omdiskuterat ämne och vårt klasshat framkom tydligt i medierna. Vad mer kunde vi begära? Snuten var åtminstone inte nöjda. De hade storsatsat och förväntade sig att få banka lite rödingar. När ingen från festen verkade överdrivet intresserad fick de lov att köra upp med bilarna precis intill demon, peka och hetsa genom rutorna och stryka runt på sidogatorna helt öppet. När festdeltagarna tröttnade på provokationerna och försökte blockera bilarnas väg gick startskottet och psykopatsvinen gick lös med batongerna så blodet stänkte. Festdeltagarna försvarade sig hjälpligt med diverse tillhyggen och projektiler men folkmassan upplöstes ganska snabbt. Så fick borgarpressen sina kravallrubriker till slut.

Förutom hetsandet om upplopp bestod medierapporteringen innan festen mest av ihärdiga försök att framställa Västra Hamnen som ett helt vanligt svenne banan-område, kanske med hopp om att Mangla skulle inse sitt misstag och ställa in festen. Sydsvenskan muttrade om att inget fanns att reclaima, City räknade kronor och ören i disponibel årsinkomst och hävdade att området inte var segregerat eftersom alla människor – oavsett klassbakgrund eller etniskt ursprung – är välkomna att bada där. Men nu var det bostadspolitik reclaimet handlade om, inte vilka som badar i Västra Hamnen. Det rör sig säkerligen en hel del människor med utomeuropeisk bakgrund i både Djursholm och i Danderyd en genomsnittlig dag. Som städare, pigor och nannys. Men det gör inte precis dessa områden mindre segregerade. I vilket vanligt svenneområde skulle de boende bli så skakis för en gatufest att de flyr i sina segelbåtar (?), bommar igen sina lyxiga designbutiker och restauranger och rustar med medborgargarden, bestående av brackor och nynazister, för att “försvara sina hem” från festande ungdomar?

“Vi ska sätta de rikas köpta trygghet i gungning” var ett av löftena innan. Vilket också skedde. Under en veckas tid, ungefär, var borgarbrackorna i Västra Hamnen livrädda. Under denna begränsade period fick de en välförtjänt dos av den ångest alla vi andra känner 365, 24/7. Skillnaden är att vi tvingas ha ångest för att hyresvärden ska upptäcka att vi bor svart i tredje hand och sätta oss på gatan, för att vi ska bli av med jobbet, för att inte ha råd att betala hyran, maten till barnen eller för att få gå med permanent tandvärk för att vi inte har råd att gå till tandläkaren. Eller hur i hela helvete vi ska lyckas få det så kallade “vardagspusslet” att gå ihop.

Konflikten ligger i att vi tvingas betala för deras lyxliv. Vi tvingas ha ångest varje dag för att Johan Robach och hans gelikar ska kunna leva flott i dyra kåkar med havsutsikt. Genom att slå sönder deras inbillade trygghet tar vi samtidigt tillbaka en del av våra liv.

Tack till alla som slöt upp på festen och lika stort tack till alla som försvarade festen mot snutarnas angrepp!

//AFA Julia

Överklassen tror att de kan undkomma verkligheten genom att stänga in sig i sina flashiga ghetton. Dessvärre för dem har de fel. Den 13 juni arrangerar Mangla (kvinnoseparatistisk antifascistisk aktionsgrupp) en fet gatufest i deras område för att göra dem uppmärksamma på att vi finns här och att vi aldrig kommer ge upp förrän klassamhället ligger i ruiner.

Tack alla kamrater som dök upp. We love you!

//AFA Julia

Report from squatting festival in Lund, Sweden 16-17 may

Background
————-
For many years in Sweden, squatting houses has been something not attempted very often, a lot because of the no-tolerance laws and practice by the Swedish state. The attempts during the last 15-20 years met heavy sentences and the interest in squatting sank to a low level. After the eviction of Ungdomshuset in Copenhagen many were inspired by the resistance and the movement that arose around the fight for a youth house, and the idea started to seem more real again. During the international squat days of action in April 2008 several houses were squatted in many Swedish cities, purposely during a limited time to make
public activities.

The temporary squattings continued after the action days and in the October 2008 a house in Lund was squatted, later called
”smultronstället” which lasted for about a month. It was publicly squatted and the squatters intended to live there as long as possible.

As it happened the housing situation in Sweden in general was going towards an extreme level compared to the comfortable existence most people took for granted after years of social democratic rule in the supposed model society. Lund, a small town mainly based around its university, had reached a very difficult housing situation especially for young people from the area. It was even harder for them to find a flat than for students moving there from other towns. They quickly gained a big and broad support among neighbors and the people from town with their open and inviting attitude and many came by to visit. The
local media also portrayed the whole thing surprisingly good. Negotiations were started with the municipality that hadn’t dared to
give the eviction order yet as they were blamed for the housing politics. But after weeks of meetings and promises from the side of the politicians the squat was evicted without any notice before. The night of the eviction a big demonstration was held through the city center and shortly after, two new houses were squatted, though they were evicted the same day.

Tired of the lies and backstabbing from the local politicians, the occupiers decided to make a big festival to squat new houses in the town center in a mass action, inspired the similar G13 in Copenhagen. So as the 16th of may got closer, people from many other Swedish towns had been invited and preparations were made. The plan was for 3 main blocks in different colors to squat one house each. The locations of the houses were to be kept secret until the same day and it was agreed to keep to a line of confrontative non-violence and not to negotiate with neither police nor politicians.

Saturday 16/5:
—————–
A few hundred people started gathering at the main square in Lund around 14:00. There where bands playing, speeches, music, food and in general a great mood. Many wore white overalls and the 4 different blocks had their own colors. The aim for people in the 3 blocks dressed in red, green and white was to attempt to squat one house each and the blue block was for supporters that wanted a low level of confrontation.

Only about 300 m after the demo started, it reached the first house the green block was aiming for. Carrying ladders behind the front banner, the green broke out to the right in a crossing and started rushing towards the entrance to the yard by the house. Most of them passed a line of horse cops by clapping and screaming to scare the horses back, but were later closed in by the horses. In the yard some of them climbed up a ladder trying to enter the house through a window, there was some struggle as the cops got up to the roof. About 20 people were caught and held by civil cops in the yard but some managed to escape through the back door of a restaurant, back to the street.

Out in the street the cops started to close off the entrance to the yard and make lines to keep the other blocks out. Smoke and firecrackers were thrown against the horses which gave the cops problems to control them. Meanwhile on the other side of the corner the red block blocked the street from the cops and tried to storm into the yard through another gate with big shields held by 4 people, but were blocked by a line of cops in the doorway. The attempt to push through the line in the gate was stopped when the cops beat the ones in the front with pepper spray and truncheon blows to heads and legs. One person was hit unconscious and was taken to the hospital with concussion.

After some confusion and as the cops started to kettle the remaining 2 blocks from both sides and after some waiting there was a break out attempt by the white block, now pretty mixed up, in the opposite direction. One of the bigger shields was taken by the pigs but with the smaller padded shields in a line, around 150 managed to get through the pig line that started using massive amounts of pepper spray against the crowd.

The breakout group ran out to a park and got to the goal for the white block – an old abandoned observatory, and a ladder was put up and a window that was smashed in. One person got into the house and a second was on the way in as the civil cops dragged the person out (who cut up an arm on the glass). In the confusion 2 cops fell into a hole by the side of the house and one of them broke his foot climbing up. It turned out to be the leader cop of the eviction of ”Smultronstället”, Per Grahn
- a well known ugly face in Lund who was caught on camera as it all happened and a video was put on youtube. 26 people were arrested, and the main demo was called off for the day. Most people gathered in the bar of a student union called Smålands Nation to get food and rest. Some hours later a reclaim the streets was held outside the cop station in support of the arrested people from that day. The mobile party continued back to Smålands Nation where there was a nice party with the sound
system playing in the street with football and small fires on the street.

During the night a house was secretly squatted by about 60 people. It had earlier been used as a mental hospital for young people and after the barricades were made they spent the night in the house.

Sunday 17/5
————-
At 1400 the second day’s demo started leaving the center with some 300 people. After about half of the way the news was announced in the speaker wagon that a house had been occupied in a southern part of town and cheering the demo started running in that direction. At the house, located in the middle of a park area the cops had just started surrounding the house and about 30 occupiers had barricaded the rest of the house and taken to the roof. As the demo reached the park it split up and started running into smaller groups that managed to pass past the cop lines to get close to the house. The police was busy trying to hold a ring around the house but couldn’t prevent one big group that got into the empty house next to the already squatted one and with about 60 people they closed up and made barricades.

After about an hour of stress with the pigs that tried to defend and extend the restricted area around the houses, two cop vans drove up to the houses with built in ladders. Horses and dogs were used to try chase off the supporters amongst the trees, but they had little success. One person was bitten by a dog, several where removed by the police and 30 were arrested. The pigs eventually entered into the second house using the ladder car, evicting the occupiers who were taken away one by one and put into a school bus that drove off and left many outside of town. Many were under the legally punishable age of 15. The two houses were connected through a tunnel system running all around the area and some moved around and between the houses during the evictions. One person broke a leg getting out but managed to escape the police.

A group of special cops climbed up the ladders to the roof where the occupants of the first house were sitting while holding on to each other in chains. After an hour the occupants were violently forced down one at a time through a hole down to the attic. Pepper-spray and arm bars were used on those that resisted the removal and several were beaten on the way through the attic. After getting identified and taken in buses to the cop station in Lund, all except a few were let go after being charged with illegal entry. The others were kept in cells one day more together with the 7 arrested from the first day.

Later that evening there was one more attempt to squat a house but the cops were prepared and they were removed. 90 people were arrested or taken into custody during the weekend and the liberal press was of course desperate and outraged, trying to claim that the insides of the houses had been wrecked and that the demonstrations were violent. The group that took the initiative consider the weekend as a huge success. With 2 houses squatted and 4 attempts the goal of the weekend was
achieved: to squat houses in a mass action.

Pictures
———-

http://motkraft.net/nyheter/3543

http://w2.sydsvenskan.se/bildspel/HROokupantdemo/

http://www.photo.nu/PRESS/20090516-17.00-Demonstration/

http://www.photo.nu/PRESS/20090517-15.00-Ockupation/

http://pppress.se/bilder/main.php?g2_itemId=246090

Videos
———