Stöduttalande till våra danska kamrater!

Den 1 mars greps en ung man i Köpenhamn av den danska säkerhetspolisen PET med hänvisning till terrorparagrafen 114f som förbjuder ”stöd till grupper som hänger sig åt att med maktanvändande få till påtryckningar mot offentliga institutioner”.

Den unge mannen, som senare häktades, är antifascist och den ”terroristgrupp” han ska ha gett stöd åt ska alltså vara Antifascistisk Aktion (AFA) i Danmark.

Men är det terrorism att försvara sig själv, sina nära, homosexuella, invandrare och fackföreningsaktivister – för att ta några exempel på klassiska måltavlor – mot facistiskt våld? Är det verkligen terrorism att värna om alla människors lika rätt till trygghet och lika rätt till stadsrummet?

Det självklara svaret är nej. Den borgerliga staten sviker sitt självpåtagna uppdrag att skydda utsatta grupper från fascister. Då är det upp till oss själva att sköta det arbetet.

Kamraterna i Köpenhamn har under lång tid arbetat målmedvetet mot de fascistiska strömningarna vilket resulterat i att fascisterna länge varit så gott som osynliga i stadsbilden i den danska huvudstaden.

Detta har även gjort att de danska vänsteraktivisterna kunnat ägna sig åt progressivt politiskt arbete istället för att jaga fascister: mindre självförsvar och mer angreppspolitik mot klassamhället.

Säkerhetspolisens angrepp på de danska antifascisterna, och deras subtila försök att terroriststämpla AFA, är i förlängningen ett angrepp på hela arbetarrörelsen. Vi har rätt att försvara oss! Och det kommer vi fortsätta göra – oavsett om angreppen kommer från de organiserade fascisterna eller den borgerliga staten!

//Afa Julia

Annonser

Alla talar om klimatet – inte vi!

I december ska de så kallade världsledarna träffas i Köpenhamn för att förhandla fram ett nytt klimatavtal, med fokus på att bromsa klimatförändringarna. COP15 snack om att ”rädda världen ur klimatkrisen” är en slug bluff för att dölja deras egentliga agenda: att återupprätta legitimiteten för den globala kapitalismen och rädda den ur dess rådande kris genom ett kolossalt pr-trick: introduktionen av den ”gröna” kapitalismen.

Ur kapitalets perspektiv är ”klimatfrågan” bara en öppning för nya marknader och för att få igång produktionen, konsumtionen och därigenom rädda de sjunkande profiterna. Med hjälp av ”gröna investeringar” (i bilindustrin, teknologi och byggande t.ex.) och handeln med utsläppsrätter ska kapitalet, i synnerhet i väst, kunna fortsätta växa obehindrat och politikerna ska kunna skaka hand efteråt, le åt fotoblixtarna och säga att de gjort en historisk hjälteinsats för att rädda klimatet. Det är viktigt att ej glömma, att regeringar och företag kommer trots ständiga löften och avtal aldrig att offra sin egen tillväxt och profit för att minska koldioxidutsläppen.

Ett affärsmässigt system som sätter ekonomisk tillväxt framför människors önskningar, som håller oss likt slavar och förvandlar våra liv och sjukdomar, våra barndomar och ålderdomar, vår luft och vårt vatten till handelsvaror och som utan att blinka är redo att dränka, svälta eller fylla oss med bly i jakten på större och större profiter, är förlegat och måste förstöras.

Sida vid sida med massarbetslöshet, växande klassklyftor och en allt mer aggressiv nyliberal politik är klimatförstörelsen bara ett symptom på den sjukdom som brukar kallas kapitalismen. Sett ur arbetarklassens perspektiv förstås.

Men, som sagt, det är aldrig fråga om att de ska rädda något klimat. Kapitalismens vansinne och katastrofala konsekvenser för människor och vår närmiljö över hela planeten har minst sagt varit kända ganska länge. Det finns inte längre något som behöver analyseras.

I Köpenhamn i december kommer tiotusentals människor gå ut på gatorna. Men stora fredliga demonstrationer, hur mäktiga de än må kännas, är fullständigt meningslösa om vi inte kan backa upp dem med våld. I Seattle 1999 hade det aldrig gått som det gick om inte aktivisternas sits-ins och blockader hade kombinerats med att delar av centrum blev ödelagt, Köpenhamn hade inte haft något nytt ungdomshus om inte aktivisterna hade fört ett gatukrig parallellt med de stora icke-våldsdemonstrationerna, Berlin hade inte haft ett enda squat kvar om de inte hade försvarat sig med våld, det var hotet om våldsamma omvälvningar som en gång tvingade fram den allmänna rösträtten och den svarta medborgarrättsrörelsen i USA hade sannolikt inte nått samma framgångar utan de våldsamma upploppen. Vi skulle kunna hålla på så här i evigheter men nu är det punkt.

Vi ser gärna ett myller av taktiker i december, såväl inkluderande som exklusiva. Men vi vill se ett gemensamt fokus: det är krig mot kapitalismen, vilken skepnad den än tar sig.

//AFA Julia

afajulia.wordpress.com

Utanförskap och organisering – ett perspektiv

Det här är en av många infallsvinklar angående Afa Julias organisering i förorten. Det är också en text om utanförskap och de i våra grupper som lever i det varje dag.

Anarkismen ger oss rätten att göra motstånd med de medel som står till vårt förfogande. Vi säger bättre ungdomsgårdar, renovera de förfallna lägenheterna, snuten ut ur herrgården.
rr.indd
Vi tar oss den rätten. Utan att be om ursäkt till föräldrar och akademiker som inte vet hur vår vrede ser ut. Vi som lever på gatan eller i kalla lägenheter. Blir stoppade i våra bilar för att de inte lämnats in för service så ofta som vore önskvärt.

När akademikern säger; ni hade inte förankring, så säger vi. När fan hade mina bröder och systrar förankring hos grannens föräldrar eller hos folk som bor i varma lägenheter och funderar över vilket steg som är det nästa i karriären. Det är nämligen inte bara borgare som ser ner på oss som lever utanför. Vi som lever utanför arbetsmarknaden, utanför samlingslokalerna. Vi vars enda kontakt med samhället är när vi dragits till kronofogden efter obetald parkeringsböter eller dragits till tingsrätten då vi snodde cykeln. (Den cykel som akademikern förövrigt köpte av oss till vrakpris.)

Att tala om trasproletariatets oförmåga och orättighet till organisering är att visa sig var man står. Den står utanför misären, utanför risken till livstids konkurs i tingsrätten och utan modet att gå ut på gatan där vi lever. För en fiende är en fiende och antingen visar man respekt eller inte. Är det som syns i ögonen oförståelse och förakt så är det den med den blicken som med all rätt inte vågar sig ut bland ungdomarna på gården. Och som såklart inte har de ungdomarna på sin gård.

Vi protesterar inte genom att kasta sten på polisen för att vi tror att vi ska mobilisera massorna. Vi sätter vår framtid och vårt blod på spel för att vi måste. Vi måste få ut den ilskan mot det samhälle som vänder oss ryggen var dag.

Vi står tillsammans med arbetarklassen i att leva som rånade på vår makt i samhället. Då många av oss lever under arbetarklassen är vi dock vana att ta skit. Och ge skit. För var ska vi backa när vi blir attackerade. Till var ska vi bli utkastade?

Vår platts som kamrater med förortskidsen tror vi samtidigt kan ge oss autonoma anarkister möjligheten att utbyta erfarenheter och tankar kring gemensam praktik. Om strävan efter jämställdhet och om värdet i att försöka attackera mål som är mer i borgarnas ägo än våra egna (till skillnad från lokaltrafik och brandbilar). Vår roll är dock inte att moralisera. Om brandbilarna försätts med stensäkra rutor tror vi risken för brandmännen minskar. Samtidigt som vi förstår sambandet mellan stenkastning på brandbilar och det att polisen lockas till platsen för att få sitt.

När vi hör om stenkastning i Göteborg, Stockholm och Uppsala gläds vi med våra bröder och systrar då de för ovanlighetens skull får ta plats i media. Och att vi vet att informationskanalerna kidsen emellan och städerna emellan är stabila. Att fler får glädjas av att se statsapparaten skälva under vår gemensamma vrede.

Alla i vänstern är rädda för att bli stämplade som rasister. Trasproletariatet är det lätt att klanka ner på. Dock inte så lätt då vi organiserar oss med förortskidsen. Då riskerar rasismen från svennen att bli pinsamt uppenbar. Att den etniskt svenske aktivisten inte ska blanda sig i förortskidsens vardag. Att vi kan gott rekrytera i det ”svenska samhället” men när vi närmar oss invandrarungdomar snörper proffstyckarnas världsbild ihop sig till ett russin. När vi knyter kontakter som få tidigare lyckats med får allvetaren i sin varma lägenhet moralpanik. Snuthat kan inte vara en bro stark nog för oss att bygga vänskap på. Gemensamma erfarenheter av kalla lägenheter kan det inte vara. Hatet från arbetsmarknaden kan det inte vara. Allvetaren känner sig utanför och kramar kommunistiska manifestet krampaktigt. Var är teoriförankringen skriks det i panik. Hur vågar ni gå över stadsdelsgränserna. Ni har ju inte ens nämnt Marx och Engels. Allvetaren känner sig utanför. Hon och han har aldrig bemödat sig att höra vad kidsen tycker. Det fanns ju så många viktiga möten att gå på och styra upp. Kaffe och kakor, för att inte tala om ideologin som kom före människorna.

Vi känner dock stödet från de etniskt svenska antifascister, krigare och stenkastare som står med oss. Det är därigenom vi känner oss starka nog att fortsätta. Med hjälp av anarkistisk organisering. Den som ger oss rätt att följa vårt hjärta utan att måsta ta hänsyn till opinionen. Den autonoma rörelsen har funnits i Sverige ett tag nu. Kanske det finns något sunt i att kräva de äldres och de samhällsetablerades stöd. Eller att be dom dra.

Så vi fortsätter kriga på gatan med dem som vågar visa sig där. De som är beredda att ta stryk och är beredda att våga göra fel och göra om.

All heder åt förortskidsen och alla andra krigare där vi står tillsammans!

//En fraktion av Afa Julia Malmö

PRESSMEDDELANDE efter Reclaim Rosengård

Klockan 20.00 i lördags kväll rullade ljudbilarna in i rondellen vid Ramels väg. Under ett par timmar var festen igång med DJ’s och dans. Festen var en manifestation under parollerna ”Snuten ut ur Rosengård”, ”Fria och självstyrande ungdomsgårdar” och ”Sänk hyrorna och renovera Herrgården”. Den var ett sätt för oss som inte har pengar och makt att göra våra röster hörda.
fest2
Att tidpunkten för demonstrationen och starten på ramadan sammanföll förstår vi så här i efterhand som djupt problematiskt. Främst visade detta genom den grupp äldre män som attackerade oss. Vi trodde oss ha inhämtat den information som behövdes av de ungdomar vi samarbetat med samt från den imam som varit vår rådgivare under två möten. De ca 200 ungdomar som var med senare på kvällen menar vi var sekulära ungdomar samt ungdomar som hunnit äta vid halv 9 (efter fastans slut) för att sedan delta i demonstrationen.

Det fysiska motstånd vi mötte inledningsvis uppskattar vi till ca 15 personer. Till demonstrationen kom ca 200 från området. Hade någon av dem vi haft och har daglig kontakt med hört att vi skulle bli attackerade tror vi att vi skulle ha blivit informerade om detta. Då hade vi självklart inte satt oss i den farliga situation som trots allt uppstod.

I det pressade läge som uppstod då vi inledningsvis blev attackerade beslutade vi att stanna kvar i området (ca 60m från utgångspunkten).

Vi tror oss ha varit i kontakt med ca 400 ungdomar som tyckte att demonstrationen var bra och att de för några timmar fick känna sig stolta över att få visa sitt missnöje mot polisen och delar av det samhälle som vänt dem ryggen. Så vi fullföljde det vi utlovat: Att ha en Reclaim the streets fest. Under några timmar återtog vi tillsammans gatan från polisen. Det var som det alltid är, ett massmedialt självmord. Extra lätt blev det för media då de kunde påstå att vi hade ett förberedande samarbete med gruppering som kan förväntas vara motståndare till ett socialistiskt samhälle. Något sådant samarbete har aldrig förekommit.

Genom våra lojala kontakter i området har vi fått veta att polisen och Malmö Stad har varit ute i skolorna och bostadsområdena innan Reclaimet och pratat om tyskar och danskar som skulle gå bärsärk i Rosengård, tända eld på bilar, slå sönder fönster och slåss med polisen. Mot den bakgrunden anser vi inte att det var så konstigt att några grupper blev upprörda över vår blotta närvaro i området. Detta går lätt att jämföra med vad som sker i samband med Salem marschen varje år då kommunfullmäktige går ut och säger till invånarna att det kommer autonoma huliganer från alla håll som ska kriga mot polisen och att det är livsfarligt för gemene man att vistas utomhus.

Vårt beslut att kalla demonstrationen för Reclaim Rosengård blev därför beklagligt nog ett verktyg för kommunen att använda för att skrämma många av invånarna i Rosengård. Därför ser vi i efterhand att det var ett misstag att kalla demonstrationen för just Reclaim.

Afa Julia Malmö deltog som en av flera arrangörer. Vi i Afa Julia Malmö ska göra så gott vi kan för att fullfölja våra åtaganden. Där ingår att vara ute hos de ungdomar vi har kontakt med. Även att utvärdera arrangemanget tillsammans med dem, med de äldre män som attackerade oss samt tillsammans med de autonoma vi ser som våra allierade. Till de allierade räknar vi de som inhämtar sina åsikter från andra håll än borgerlig media.

Arrangörsgruppen Reclaim Rosengård

RECLAIM ROSENGÅRD 22 augusti 20.00

Den 22 augusti ordnas vad som beskrivs som ”sommarens fetaste gatufest” på Herrgården i Malmö. 20.00 i rondellen vid Shellmacken på Ramels Väg. Läs manifestet nedan, hämtat från reclaimrosengard.wordpress.com

//Afa Julia

********************************************************
I vilken annan stadsdel i Malmö skulle invånarna tvingas bo i söndermöglande lägenheter fyllda av kackerlackor, trots att kommunen känt till problemen i tio år? I vilken annan stadsdel skulle polisen avsätta resurser från hela Skåne för att inleda en permanent belägring? I vilken annan stadsdel skulle de sociala problemen konsekvent angripas med repression? Svaret är ingen. För det här handlar om Rosengård – men mest av allt handlar det om klass.

Rosengård, och i synnerhet Herrgården, beskrivs som ett segregerat problemområde, en grogrund för radikal islamistisk verksamhet och gängkriminalitet. Men i själva verket är det hela Malmö som är en segregerad stad, till följd av en rasistisk klasspolitik som medvetet gynnat de rika i Malmö. I Rosengård bor arbetarklassen, till stor del med utomeuropeisk bakgrund. De som har absolut minst makt över sina egna liv – på botten av klassamhället.

Det kostar ingenting att skita i oss.

Journalister, proffstyckare, polischefer och politiker gnäller när ungdomar på Rosengård attackerar polisen med stenar men håller tyst om att politikerna i Malmö stad egentligen bara skördar vad de sått när de i åratal bara svarat på de sociala problemen med ökad repression: fylla området med rasistiska poliser som trakasserar ungdomarna och kallar dem för “apajävlar”, “blattejävlar” och andra rasistiska förolämpningar.

Ska vi snacka organiserad kriminalitet så är de verkliga kriminella på Rosengård Contentus och Newsec, som vräker ungdomarna från deras fritidsgårdar och tjänar miljoner på att inte underhålla husen de förvaltar. Till de kriminella hör även MKB som putsar upp Malmö stads varumärke genom att med hjälp av höjda hyror i bland annat Rosengård, erbjuder rika människor subventionerade lyxlägenheter i Västra Hamnen. Det är kriminellt att som Malmö stad i åratal känna till att mängder med lägenheter på Herrgården är direkt hälsofarliga för de som bor där men ändå inte göra något åt saken.

Vad som däremot INTE är kriminellt är att slåss för ett värdigt liv, för rätten att bli behandlad med respekt och mot att tvingas leva som i en polisstat i sitt eget bostadsområde.

Den 22 augusti kl. 20 ordnar vi Reclaim Rosengård, en fet gatufest i rondellen intill bensinmacken på Ramels väg, som en protest mot de sociala förhållandena på Rosengård. Vi bor inte alla på Rosengård, vissa jobbar, andra studerar eller är arbetslösa, vissa har svensk bakgrund, andra icke-svensk. Men vi har ett gemensamt: vi är trötta på att bli behandlade som skit!

Därför kräver vi:

SNUTEN UT UR HERRGÅRDEN

SÄNKTA HYROR OCH TOTALRENOVERINGAR AV ALLA NEDGÅNGNA FASTIGHETER

SJÄLVSTYRANDE OCH FRIA FRITIDSGÅRDAR

Rosengård visar vägen

Ett femtontal ungdomar attackerade häromkvällen en polispatrull i Rosengård med sten. Polisen famlar efter någon förklaring och tror att det är en ”hämnd” för en gripen ”gängledare” i Rosengård.

Men alla gånger svinen fått stenar på sig utan någon gängledare nyligen gripits eller dömts? Ja, då har det varit ”enskilda bråkmakare”, ”tillresta afa-aktivister” eller någon annan vissen förklaring som haft till syfte att isolera händelserna från varandra och omöjliggöra att de sätts i någon social kontext.

Stenar är de röstlösas röst och Rosengård försöker tala om att de inte vill ha snuten där, i synnerhet inte i form av något slags ockupationsstyrka, vilket för närvarande är fallet i Herrgården som sedan ett par månader tillbaka är belägrat ett i ett fåfängt försök att med repression ”återskapa lugnet” på Herrgården utan att beröra själva sjukdomen: de sociala orättvisorna.

Rosengård visar vägen. Ni kan inte tysta klasskampen med era tjänstevapen – och ni kan inte få bukt med sociala problem med hjälp av batongslag.

Ken Ring – still not lovin´Malmöpolisen

”Negerjävel”, ”nu är du inte så jävla tuff” och ”nu ska du få”. Guess who´s talking? Malmöpolisen såklart.

Hiphop-artisten Ken Ring berättar i Sydsvenskan om hur han blev brutalt misshandlad av Malmöpolisen och utsatt för diverse rasistiska glåpord i lördags (27/6).

Det var bara några månader sedan malmöpolisen brottades med de senaste anklagelserna om rasism och övervåld, efter kravallerna i Rosengård i december. ”Apajävel”, ”jag ska göra honom steril”, ”han ska få så mycket stryk att han inte kan stå på benen” var formuleringarna som användes då om ungdomarna i Rosengård. Samma attityd – en annan blatte skulle man kunna sammanfatta det som.

Vi hyser inga som helst tvivel om att det gått till på exakt det sätt som Ken Ring säger. Vi vet av erfarenhet vad svinen i Malmö går för, efter år av ”kommunistfittor”, ”afa-horor”, ”man borde slå ihjäl såna som er”, ”jag ska bryta armarna av dig” och så vidare. Malmöpolisen använder pepparsprej mest frekvent och vårdslöst av alla, har rykte om sig att ha den mest våldsamma piketstyrkan och de drar pistol i tid och otid, såväl mot tioåringar på Rosengård som under stora demonstrationer.

Utredningen lades såklart ner, vilket även denna kommer göra. Men i alla de kretsar där Ken Ring har bra cred, och i egenskap av hans status som känd artist, kanske en och annan börjar odla sitt snutförakt. Och det är alltid en bra början.