Utanförskap och organisering – ett perspektiv

Det här är en av många infallsvinklar angående Afa Julias organisering i förorten. Det är också en text om utanförskap och de i våra grupper som lever i det varje dag.

Anarkismen ger oss rätten att göra motstånd med de medel som står till vårt förfogande. Vi säger bättre ungdomsgårdar, renovera de förfallna lägenheterna, snuten ut ur herrgården.
rr.indd
Vi tar oss den rätten. Utan att be om ursäkt till föräldrar och akademiker som inte vet hur vår vrede ser ut. Vi som lever på gatan eller i kalla lägenheter. Blir stoppade i våra bilar för att de inte lämnats in för service så ofta som vore önskvärt.

När akademikern säger; ni hade inte förankring, så säger vi. När fan hade mina bröder och systrar förankring hos grannens föräldrar eller hos folk som bor i varma lägenheter och funderar över vilket steg som är det nästa i karriären. Det är nämligen inte bara borgare som ser ner på oss som lever utanför. Vi som lever utanför arbetsmarknaden, utanför samlingslokalerna. Vi vars enda kontakt med samhället är när vi dragits till kronofogden efter obetald parkeringsböter eller dragits till tingsrätten då vi snodde cykeln. (Den cykel som akademikern förövrigt köpte av oss till vrakpris.)

Att tala om trasproletariatets oförmåga och orättighet till organisering är att visa sig var man står. Den står utanför misären, utanför risken till livstids konkurs i tingsrätten och utan modet att gå ut på gatan där vi lever. För en fiende är en fiende och antingen visar man respekt eller inte. Är det som syns i ögonen oförståelse och förakt så är det den med den blicken som med all rätt inte vågar sig ut bland ungdomarna på gården. Och som såklart inte har de ungdomarna på sin gård.

Vi protesterar inte genom att kasta sten på polisen för att vi tror att vi ska mobilisera massorna. Vi sätter vår framtid och vårt blod på spel för att vi måste. Vi måste få ut den ilskan mot det samhälle som vänder oss ryggen var dag.

Vi står tillsammans med arbetarklassen i att leva som rånade på vår makt i samhället. Då många av oss lever under arbetarklassen är vi dock vana att ta skit. Och ge skit. För var ska vi backa när vi blir attackerade. Till var ska vi bli utkastade?

Vår platts som kamrater med förortskidsen tror vi samtidigt kan ge oss autonoma anarkister möjligheten att utbyta erfarenheter och tankar kring gemensam praktik. Om strävan efter jämställdhet och om värdet i att försöka attackera mål som är mer i borgarnas ägo än våra egna (till skillnad från lokaltrafik och brandbilar). Vår roll är dock inte att moralisera. Om brandbilarna försätts med stensäkra rutor tror vi risken för brandmännen minskar. Samtidigt som vi förstår sambandet mellan stenkastning på brandbilar och det att polisen lockas till platsen för att få sitt.

När vi hör om stenkastning i Göteborg, Stockholm och Uppsala gläds vi med våra bröder och systrar då de för ovanlighetens skull får ta plats i media. Och att vi vet att informationskanalerna kidsen emellan och städerna emellan är stabila. Att fler får glädjas av att se statsapparaten skälva under vår gemensamma vrede.

Alla i vänstern är rädda för att bli stämplade som rasister. Trasproletariatet är det lätt att klanka ner på. Dock inte så lätt då vi organiserar oss med förortskidsen. Då riskerar rasismen från svennen att bli pinsamt uppenbar. Att den etniskt svenske aktivisten inte ska blanda sig i förortskidsens vardag. Att vi kan gott rekrytera i det ”svenska samhället” men när vi närmar oss invandrarungdomar snörper proffstyckarnas världsbild ihop sig till ett russin. När vi knyter kontakter som få tidigare lyckats med får allvetaren i sin varma lägenhet moralpanik. Snuthat kan inte vara en bro stark nog för oss att bygga vänskap på. Gemensamma erfarenheter av kalla lägenheter kan det inte vara. Hatet från arbetsmarknaden kan det inte vara. Allvetaren känner sig utanför och kramar kommunistiska manifestet krampaktigt. Var är teoriförankringen skriks det i panik. Hur vågar ni gå över stadsdelsgränserna. Ni har ju inte ens nämnt Marx och Engels. Allvetaren känner sig utanför. Hon och han har aldrig bemödat sig att höra vad kidsen tycker. Det fanns ju så många viktiga möten att gå på och styra upp. Kaffe och kakor, för att inte tala om ideologin som kom före människorna.

Vi känner dock stödet från de etniskt svenska antifascister, krigare och stenkastare som står med oss. Det är därigenom vi känner oss starka nog att fortsätta. Med hjälp av anarkistisk organisering. Den som ger oss rätt att följa vårt hjärta utan att måsta ta hänsyn till opinionen. Den autonoma rörelsen har funnits i Sverige ett tag nu. Kanske det finns något sunt i att kräva de äldres och de samhällsetablerades stöd. Eller att be dom dra.

Så vi fortsätter kriga på gatan med dem som vågar visa sig där. De som är beredda att ta stryk och är beredda att våga göra fel och göra om.

All heder åt förortskidsen och alla andra krigare där vi står tillsammans!

//En fraktion av Afa Julia Malmö

Annonser

PRESSMEDDELANDE efter Reclaim Rosengård

Klockan 20.00 i lördags kväll rullade ljudbilarna in i rondellen vid Ramels väg. Under ett par timmar var festen igång med DJ’s och dans. Festen var en manifestation under parollerna ”Snuten ut ur Rosengård”, ”Fria och självstyrande ungdomsgårdar” och ”Sänk hyrorna och renovera Herrgården”. Den var ett sätt för oss som inte har pengar och makt att göra våra röster hörda.
fest2
Att tidpunkten för demonstrationen och starten på ramadan sammanföll förstår vi så här i efterhand som djupt problematiskt. Främst visade detta genom den grupp äldre män som attackerade oss. Vi trodde oss ha inhämtat den information som behövdes av de ungdomar vi samarbetat med samt från den imam som varit vår rådgivare under två möten. De ca 200 ungdomar som var med senare på kvällen menar vi var sekulära ungdomar samt ungdomar som hunnit äta vid halv 9 (efter fastans slut) för att sedan delta i demonstrationen.

Det fysiska motstånd vi mötte inledningsvis uppskattar vi till ca 15 personer. Till demonstrationen kom ca 200 från området. Hade någon av dem vi haft och har daglig kontakt med hört att vi skulle bli attackerade tror vi att vi skulle ha blivit informerade om detta. Då hade vi självklart inte satt oss i den farliga situation som trots allt uppstod.

I det pressade läge som uppstod då vi inledningsvis blev attackerade beslutade vi att stanna kvar i området (ca 60m från utgångspunkten).

Vi tror oss ha varit i kontakt med ca 400 ungdomar som tyckte att demonstrationen var bra och att de för några timmar fick känna sig stolta över att få visa sitt missnöje mot polisen och delar av det samhälle som vänt dem ryggen. Så vi fullföljde det vi utlovat: Att ha en Reclaim the streets fest. Under några timmar återtog vi tillsammans gatan från polisen. Det var som det alltid är, ett massmedialt självmord. Extra lätt blev det för media då de kunde påstå att vi hade ett förberedande samarbete med gruppering som kan förväntas vara motståndare till ett socialistiskt samhälle. Något sådant samarbete har aldrig förekommit.

Genom våra lojala kontakter i området har vi fått veta att polisen och Malmö Stad har varit ute i skolorna och bostadsområdena innan Reclaimet och pratat om tyskar och danskar som skulle gå bärsärk i Rosengård, tända eld på bilar, slå sönder fönster och slåss med polisen. Mot den bakgrunden anser vi inte att det var så konstigt att några grupper blev upprörda över vår blotta närvaro i området. Detta går lätt att jämföra med vad som sker i samband med Salem marschen varje år då kommunfullmäktige går ut och säger till invånarna att det kommer autonoma huliganer från alla håll som ska kriga mot polisen och att det är livsfarligt för gemene man att vistas utomhus.

Vårt beslut att kalla demonstrationen för Reclaim Rosengård blev därför beklagligt nog ett verktyg för kommunen att använda för att skrämma många av invånarna i Rosengård. Därför ser vi i efterhand att det var ett misstag att kalla demonstrationen för just Reclaim.

Afa Julia Malmö deltog som en av flera arrangörer. Vi i Afa Julia Malmö ska göra så gott vi kan för att fullfölja våra åtaganden. Där ingår att vara ute hos de ungdomar vi har kontakt med. Även att utvärdera arrangemanget tillsammans med dem, med de äldre män som attackerade oss samt tillsammans med de autonoma vi ser som våra allierade. Till de allierade räknar vi de som inhämtar sina åsikter från andra håll än borgerlig media.

Arrangörsgruppen Reclaim Rosengård