Utanförskap och organisering – ett perspektiv

Det här är en av många infallsvinklar angående Afa Julias organisering i förorten. Det är också en text om utanförskap och de i våra grupper som lever i det varje dag.

Anarkismen ger oss rätten att göra motstånd med de medel som står till vårt förfogande. Vi säger bättre ungdomsgårdar, renovera de förfallna lägenheterna, snuten ut ur herrgården.
rr.indd
Vi tar oss den rätten. Utan att be om ursäkt till föräldrar och akademiker som inte vet hur vår vrede ser ut. Vi som lever på gatan eller i kalla lägenheter. Blir stoppade i våra bilar för att de inte lämnats in för service så ofta som vore önskvärt.

När akademikern säger; ni hade inte förankring, så säger vi. När fan hade mina bröder och systrar förankring hos grannens föräldrar eller hos folk som bor i varma lägenheter och funderar över vilket steg som är det nästa i karriären. Det är nämligen inte bara borgare som ser ner på oss som lever utanför. Vi som lever utanför arbetsmarknaden, utanför samlingslokalerna. Vi vars enda kontakt med samhället är när vi dragits till kronofogden efter obetald parkeringsböter eller dragits till tingsrätten då vi snodde cykeln. (Den cykel som akademikern förövrigt köpte av oss till vrakpris.)

Att tala om trasproletariatets oförmåga och orättighet till organisering är att visa sig var man står. Den står utanför misären, utanför risken till livstids konkurs i tingsrätten och utan modet att gå ut på gatan där vi lever. För en fiende är en fiende och antingen visar man respekt eller inte. Är det som syns i ögonen oförståelse och förakt så är det den med den blicken som med all rätt inte vågar sig ut bland ungdomarna på gården. Och som såklart inte har de ungdomarna på sin gård.

Vi protesterar inte genom att kasta sten på polisen för att vi tror att vi ska mobilisera massorna. Vi sätter vår framtid och vårt blod på spel för att vi måste. Vi måste få ut den ilskan mot det samhälle som vänder oss ryggen var dag.

Vi står tillsammans med arbetarklassen i att leva som rånade på vår makt i samhället. Då många av oss lever under arbetarklassen är vi dock vana att ta skit. Och ge skit. För var ska vi backa när vi blir attackerade. Till var ska vi bli utkastade?

Vår platts som kamrater med förortskidsen tror vi samtidigt kan ge oss autonoma anarkister möjligheten att utbyta erfarenheter och tankar kring gemensam praktik. Om strävan efter jämställdhet och om värdet i att försöka attackera mål som är mer i borgarnas ägo än våra egna (till skillnad från lokaltrafik och brandbilar). Vår roll är dock inte att moralisera. Om brandbilarna försätts med stensäkra rutor tror vi risken för brandmännen minskar. Samtidigt som vi förstår sambandet mellan stenkastning på brandbilar och det att polisen lockas till platsen för att få sitt.

När vi hör om stenkastning i Göteborg, Stockholm och Uppsala gläds vi med våra bröder och systrar då de för ovanlighetens skull får ta plats i media. Och att vi vet att informationskanalerna kidsen emellan och städerna emellan är stabila. Att fler får glädjas av att se statsapparaten skälva under vår gemensamma vrede.

Alla i vänstern är rädda för att bli stämplade som rasister. Trasproletariatet är det lätt att klanka ner på. Dock inte så lätt då vi organiserar oss med förortskidsen. Då riskerar rasismen från svennen att bli pinsamt uppenbar. Att den etniskt svenske aktivisten inte ska blanda sig i förortskidsens vardag. Att vi kan gott rekrytera i det ”svenska samhället” men när vi närmar oss invandrarungdomar snörper proffstyckarnas världsbild ihop sig till ett russin. När vi knyter kontakter som få tidigare lyckats med får allvetaren i sin varma lägenhet moralpanik. Snuthat kan inte vara en bro stark nog för oss att bygga vänskap på. Gemensamma erfarenheter av kalla lägenheter kan det inte vara. Hatet från arbetsmarknaden kan det inte vara. Allvetaren känner sig utanför och kramar kommunistiska manifestet krampaktigt. Var är teoriförankringen skriks det i panik. Hur vågar ni gå över stadsdelsgränserna. Ni har ju inte ens nämnt Marx och Engels. Allvetaren känner sig utanför. Hon och han har aldrig bemödat sig att höra vad kidsen tycker. Det fanns ju så många viktiga möten att gå på och styra upp. Kaffe och kakor, för att inte tala om ideologin som kom före människorna.

Vi känner dock stödet från de etniskt svenska antifascister, krigare och stenkastare som står med oss. Det är därigenom vi känner oss starka nog att fortsätta. Med hjälp av anarkistisk organisering. Den som ger oss rätt att följa vårt hjärta utan att måsta ta hänsyn till opinionen. Den autonoma rörelsen har funnits i Sverige ett tag nu. Kanske det finns något sunt i att kräva de äldres och de samhällsetablerades stöd. Eller att be dom dra.

Så vi fortsätter kriga på gatan med dem som vågar visa sig där. De som är beredda att ta stryk och är beredda att våga göra fel och göra om.

All heder åt förortskidsen och alla andra krigare där vi står tillsammans!

//En fraktion av Afa Julia Malmö

Annonser

6 kommentarer

  1. ni är så jävla kassa.

  2. A-motherfucking men.

  3. Det är kallt i min lägenhet också. Men jag försöker undvika att skämma ut vänstern… Down with the kids…

  4. Det här var fan det töntigaste jag läst på länge. Ni kan ju inte ens ta er själva på allvar! Lägg ner!

  5. Och så har en viss högertomte varit framme igen och kommenterat saker i mitt namn…

  6. när jag går runt i seved, där jag en gång bott själv ett par år och blir avhyst och dissad av kidsen och invandrarna där så är det rätt tråkigt. då sktier jag i ideologi eller annat trams, det suger rent utav, och det är lätt att från en sådan reaktion själv reagera med rasism eller otycke.. ”området” vilket skämt.. det finns dock fler sidor av seved med, och det är mysigt på sommrarna när alla familjer hänger ute och myser..

    respekt för alla kidsen där som inte har något bättre för sig och som behöver dona knarksmugglig och annat för att get by och därav känner behov att be folk att dra åt helvete.. rasmusgatan är rätt ful ändå.. men seriöst, kan ni skärpa er lite ?


Comments RSS TrackBack Identifier URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s