Stöduttalande till våra danska kamrater!

Den 1 mars greps en ung man i Köpenhamn av den danska säkerhetspolisen PET med hänvisning till terrorparagrafen 114f som förbjuder ”stöd till grupper som hänger sig åt att med maktanvändande få till påtryckningar mot offentliga institutioner”.

Den unge mannen, som senare häktades, är antifascist och den ”terroristgrupp” han ska ha gett stöd åt ska alltså vara Antifascistisk Aktion (AFA) i Danmark.

Men är det terrorism att försvara sig själv, sina nära, homosexuella, invandrare och fackföreningsaktivister – för att ta några exempel på klassiska måltavlor – mot facistiskt våld? Är det verkligen terrorism att värna om alla människors lika rätt till trygghet och lika rätt till stadsrummet?

Det självklara svaret är nej. Den borgerliga staten sviker sitt självpåtagna uppdrag att skydda utsatta grupper från fascister. Då är det upp till oss själva att sköta det arbetet.

Kamraterna i Köpenhamn har under lång tid arbetat målmedvetet mot de fascistiska strömningarna vilket resulterat i att fascisterna länge varit så gott som osynliga i stadsbilden i den danska huvudstaden.

Detta har även gjort att de danska vänsteraktivisterna kunnat ägna sig åt progressivt politiskt arbete istället för att jaga fascister: mindre självförsvar och mer angreppspolitik mot klassamhället.

Säkerhetspolisens angrepp på de danska antifascisterna, och deras subtila försök att terroriststämpla AFA, är i förlängningen ett angrepp på hela arbetarrörelsen. Vi har rätt att försvara oss! Och det kommer vi fortsätta göra – oavsett om angreppen kommer från de organiserade fascisterna eller den borgerliga staten!

//Afa Julia

Alla talar om klimatet – inte vi!

I december ska de så kallade världsledarna träffas i Köpenhamn för att förhandla fram ett nytt klimatavtal, med fokus på att bromsa klimatförändringarna. COP15 snack om att ”rädda världen ur klimatkrisen” är en slug bluff för att dölja deras egentliga agenda: att återupprätta legitimiteten för den globala kapitalismen och rädda den ur dess rådande kris genom ett kolossalt pr-trick: introduktionen av den ”gröna” kapitalismen.

Ur kapitalets perspektiv är ”klimatfrågan” bara en öppning för nya marknader och för att få igång produktionen, konsumtionen och därigenom rädda de sjunkande profiterna. Med hjälp av ”gröna investeringar” (i bilindustrin, teknologi och byggande t.ex.) och handeln med utsläppsrätter ska kapitalet, i synnerhet i väst, kunna fortsätta växa obehindrat och politikerna ska kunna skaka hand efteråt, le åt fotoblixtarna och säga att de gjort en historisk hjälteinsats för att rädda klimatet. Det är viktigt att ej glömma, att regeringar och företag kommer trots ständiga löften och avtal aldrig att offra sin egen tillväxt och profit för att minska koldioxidutsläppen.

Ett affärsmässigt system som sätter ekonomisk tillväxt framför människors önskningar, som håller oss likt slavar och förvandlar våra liv och sjukdomar, våra barndomar och ålderdomar, vår luft och vårt vatten till handelsvaror och som utan att blinka är redo att dränka, svälta eller fylla oss med bly i jakten på större och större profiter, är förlegat och måste förstöras.

Sida vid sida med massarbetslöshet, växande klassklyftor och en allt mer aggressiv nyliberal politik är klimatförstörelsen bara ett symptom på den sjukdom som brukar kallas kapitalismen. Sett ur arbetarklassens perspektiv förstås.

Men, som sagt, det är aldrig fråga om att de ska rädda något klimat. Kapitalismens vansinne och katastrofala konsekvenser för människor och vår närmiljö över hela planeten har minst sagt varit kända ganska länge. Det finns inte längre något som behöver analyseras.

I Köpenhamn i december kommer tiotusentals människor gå ut på gatorna. Men stora fredliga demonstrationer, hur mäktiga de än må kännas, är fullständigt meningslösa om vi inte kan backa upp dem med våld. I Seattle 1999 hade det aldrig gått som det gick om inte aktivisternas sits-ins och blockader hade kombinerats med att delar av centrum blev ödelagt, Köpenhamn hade inte haft något nytt ungdomshus om inte aktivisterna hade fört ett gatukrig parallellt med de stora icke-våldsdemonstrationerna, Berlin hade inte haft ett enda squat kvar om de inte hade försvarat sig med våld, det var hotet om våldsamma omvälvningar som en gång tvingade fram den allmänna rösträtten och den svarta medborgarrättsrörelsen i USA hade sannolikt inte nått samma framgångar utan de våldsamma upploppen. Vi skulle kunna hålla på så här i evigheter men nu är det punkt.

Vi ser gärna ett myller av taktiker i december, såväl inkluderande som exklusiva. Men vi vill se ett gemensamt fokus: det är krig mot kapitalismen, vilken skepnad den än tar sig.

//AFA Julia

afajulia.wordpress.com