Ett femtontal ungdomar attackerade häromkvällen en polispatrull i Rosengård med sten. Polisen famlar efter någon förklaring och tror att det är en ”hämnd” för en gripen ”gängledare” i Rosengård.
Men alla gånger svinen fått stenar på sig utan någon gängledare nyligen gripits eller dömts? Ja, då har det varit ”enskilda bråkmakare”, ”tillresta afa-aktivister” eller någon annan vissen förklaring som haft till syfte att isolera händelserna från varandra och omöjliggöra att de sätts i någon social kontext.
Stenar är de röstlösas röst och Rosengård försöker tala om att de inte vill ha snuten där, i synnerhet inte i form av något slags ockupationsstyrka, vilket för närvarande är fallet i Herrgården som sedan ett par månader tillbaka är belägrat ett i ett fåfängt försök att med repression ”återskapa lugnet” på Herrgården utan att beröra själva sjukdomen: de sociala orättvisorna.
Rosengård visar vägen. Ni kan inte tysta klasskampen med era tjänstevapen – och ni kan inte få bukt med sociala problem med hjälp av batongslag.