Klasshat i Västra Hamnen

Först av allt: credd till Mangla för ett grymt arrangemang. AFA Julias tio deltagande aktivister tackar och gör hatten av.

Precis som vi hela tiden sagt, tvärtemot krigsrubrikerna i borgarpressen och förväntningarna hos packet i Västra Hamnen, så genomförde vi en gatufest i de rikas område, som en protest mot Malmö stads bostadspolitik som låter arbetarklassen betala för brackornas flotta boende medan vi själva får bo i mögelskadade hus med kackerlackor som husdjur. Vi visade att gatorna och staden tillhör oss. De rika kommer bli exproprierade, för att använda ett fint ord. Ni ska få sopa våra fabriksgolv för att göra det lite tydligare.

“Folk är livrädda” hetsade Sydsvenskan några dagar innan festen. Borgarbrackorna fruktade uppenbarligen för sina liv så till den milda grad att de var beredda att fly iväg under helgen, vissa i sina segelbåtar. Andra tänkte minsann inte fly utan rakryggat stanna och försvara hus och härd. Johan Robach, art director på Ikaros och boende på Salongsgatan 17 (där de dyraste lägenheterna i Västra Hamnen ligger), deklarerade i City att han ämnade bilda ett “medborgargarde” för att försvara området. Så blev det också och vi har lite fina bilder på den tragiska skaran.


Polisen fruktade uppenbarligen en sammandrabbning mellan festen och den vita mobben (“medborgargardet”). Därför spärrade de av ett område kring Turning Torso och försökte först få festen att backa men när det misslyckades lät de festen hållas precis intill tornet (på ett stenkasts avstånd om man kastar långt).

För den som har svårt att visualisera det teoretiska begreppet “klass” i praktiken så var gårdagskvällen ett utmärkt tillfälle. På ena sidan fanns gatufesten, omkring 400 dansande människor som har minst ett gemensamt: de är trötta på att tvingas bo under osäkra förhållanden och subventionera VH-bornas lyxkåkar. På den andra sidan hade reaktionen (i ordets rätta bemärkelse) samlat sina “styrkor”. Johan Robach och hans “medborgargarde” tillsammans med unga killar från Sverigedemokratisk Ungdom och en eller ett par organiserade nynazister. Bakom en mur av snutar givetvis. Alla var de där för att tillsammans, och i samförstånd, skydda de rikas egendom och upprätthålla klassamhället. i skuggan av Turning Torso som hyser några av Malmös dyraste lägenheter. Ett Kodak-moment för vilken marxistisk sociolog som helst.

De rika blev så rädda för vår fest att de rustade för krig. Vi körde vårt reclaim som utlovat, Malmös ruttna bostadspolitik blev ett omdiskuterat ämne och vårt klasshat framkom tydligt i medierna. Vad mer kunde vi begära? Snuten var åtminstone inte nöjda. De hade storsatsat och förväntade sig att få banka lite rödingar. När ingen från festen verkade överdrivet intresserad fick de lov att köra upp med bilarna precis intill demon, peka och hetsa genom rutorna och stryka runt på sidogatorna helt öppet. När festdeltagarna tröttnade på provokationerna och försökte blockera bilarnas väg gick startskottet och psykopatsvinen gick lös med batongerna så blodet stänkte. Festdeltagarna försvarade sig hjälpligt med diverse tillhyggen och projektiler men folkmassan upplöstes ganska snabbt. Så fick borgarpressen sina kravallrubriker till slut.

Förutom hetsandet om upplopp bestod medierapporteringen innan festen mest av ihärdiga försök att framställa Västra Hamnen som ett helt vanligt svenne banan-område, kanske med hopp om att Mangla skulle inse sitt misstag och ställa in festen. Sydsvenskan muttrade om att inget fanns att reclaima, City räknade kronor och ören i disponibel årsinkomst och hävdade att området inte var segregerat eftersom alla människor – oavsett klassbakgrund eller etniskt ursprung – är välkomna att bada där. Men nu var det bostadspolitik reclaimet handlade om, inte vilka som badar i Västra Hamnen. Det rör sig säkerligen en hel del människor med utomeuropeisk bakgrund i både Djursholm och i Danderyd en genomsnittlig dag. Som städare, pigor och nannys. Men det gör inte precis dessa områden mindre segregerade. I vilket vanligt svenneområde skulle de boende bli så skakis för en gatufest att de flyr i sina segelbåtar (?), bommar igen sina lyxiga designbutiker och restauranger och rustar med medborgargarden, bestående av brackor och nynazister, för att “försvara sina hem” från festande ungdomar?

“Vi ska sätta de rikas köpta trygghet i gungning” var ett av löftena innan. Vilket också skedde. Under en veckas tid, ungefär, var borgarbrackorna i Västra Hamnen livrädda. Under denna begränsade period fick de en välförtjänt dos av den ångest alla vi andra känner 365, 24/7. Skillnaden är att vi tvingas ha ångest för att hyresvärden ska upptäcka att vi bor svart i tredje hand och sätta oss på gatan, för att vi ska bli av med jobbet, för att inte ha råd att betala hyran, maten till barnen eller för att få gå med permanent tandvärk för att vi inte har råd att gå till tandläkaren. Eller hur i hela helvete vi ska lyckas få det så kallade “vardagspusslet” att gå ihop.

Konflikten ligger i att vi tvingas betala för deras lyxliv. Vi tvingas ha ångest varje dag för att Johan Robach och hans gelikar ska kunna leva flott i dyra kåkar med havsutsikt. Genom att slå sönder deras inbillade trygghet tar vi samtidigt tillbaka en del av våra liv.

Tack till alla som slöt upp på festen och lika stort tack till alla som försvarade festen mot snutarnas angrepp!

//AFA Julia

Reclaim Västra Hamnen 13 juni

Västra Hamnen är ett relativt nybyggt område i Malmö med fallos-symbolen Turing Torso som sin stoltaste byggnad. Det är ett område med rätt spännande arkitektur och ligger precis vid havet. Problemet är att det är ett rent överklassområde. En lägenhet med havsutsikt kostar 50 000 per kvadratmeter. I Västra Hamnen byggs det som aldrig förr, trots krisen. Över 500 nya bostäder, givetvis till ett pris som ingen vanlig människa har råd att betala. Faktum är att området till och med är för dyrt för de rika, varpå det kommunala bostadsbolaget MKB fått för sig att rikingarnas hyror måste subventioneras. Vart tas de pengarna ifrån? Jo, från höjda hyror i mindre fashionabla områden i Malmö, som Herrgården.

Överklassen tror att de kan undkomma verkligheten genom att stänga in sig i sina flashiga ghetton. Dessvärre för dem har de fel. Den 13 juni arrangerar Mangla (kvinnoseparatistisk antifascistisk aktionsgrupp) en fet gatufest i deras område för att göra dem uppmärksamma på att vi finns här och att vi aldrig kommer ge upp förrän klassamhället ligger i ruiner.